Tack mittblåacykeläventyr 2020
Ja vad säger jag – vilket år det varit! Läser min blogg så här på årets sista dag och har svårt att förstå att jag gjort detta och allt jag varit med om och alla jag mött längs min resa.
26 mars gav jag mig med stor vånda (för att frysa) ut för första gången i år på cykeln. Just nu känns det ju helt tokigt att jag hade satt upp kylan som ett hinder. Så tramsigt! Idag vet jag bättre och cyklar ju så ofta jag kan i den skånska vintern som tillåter mycket.
I våras fick jag träffa Bengt Lindh, cyklist och pappas tränare i början av 60-talet, han var med och satte CK Fix på cykelkartan. Bengt inspirerade mig genom sin egen tur genom Sverige, 391 mil, som han gjorde innan han gick i pension. Kanske ett framtida mål? Bengt berättade också mycket om hur det var i Fix på den tiden med träningar och tävlingar och om hur pappa var att träna. Om Fix läger på Åsljungagården fick jag höra mer men mamma hade också berättat om detta. Fixläger i Åsljunga var något alldeles speciellt har jag förstått. När vi möttes och jag berättade om mittblåacykeläventyr sa Bengt till mig "Jag ser hur du rör dig, det här kommer gå bra". Jag gjorde min första långa runda på 10 mil till Åsljunga efter detta.
Hela våren var det till att trampa på, tisdagscykling med Fix, onsdagscykling med Friskisgänget Magnus, Arne, Felix, Andy och Freddan, helgcykling med Hyggegänget. Jag fick så mycket hjälp av alla mina nyfunna fina cykelvänner och många är det som har dragit, puttat och peppat; Carl, Micke, Dennis, Björn, Frida, Mattias, Göran och Anantha (vår kompis från Indien) Killarna har lagt upp fina hyggerundor vilket betyder förutom trevligt sällskap Fika! När jag gav mig iväg mot Blekinge hade jag trampat ihop 250 mil
Dagen före midsommarafton gav jag mig iväg mot Blekinge, min längsta dagstur i år; 20 mil till Gyön. Syrran överraskade mig på morgonen och stod där utanför huset med blåa ballonger och vinkade av mig. Underbart! Jag hade en härlig tur tvärs över Skåne-Blekinge, varmt och vackert. Det visar sig att detta är den backigaste turen jag gjort. Jag upptäckte en hel del om hur jag fungerar när det blir jobbigt – jag går in i bubblan och bara kör på och det blir lätt att glömma energipåfyllning. I lilla Vilshult mötte Börje och Ingmar mig – så skönt att se dom där och då! Sen fick jag sällskap av Ingmar och kunde ligga på rulle och få lite återhämtning. Att sen tillsammans cykla ut på Gyön var en härlig känsla. Jag klarade det! Trött och väldigt nöjd
7 augusti – mot Falun! 5 dagar på cykeln i bästa svenska sommarvädret. Under dessa dagar fick jag uppleva så mycket; vacker natur, många träd, utmaningar och vägval, teknikstrul, räkmackor, platser jag aldrig kommit till om det inte var för cykeläventyret, mentala toppar och dalar, kärlek och pepp från alla som följde och mycket bidrag till insamlingen. Svårt att ta in även nu när jag läser och tänker tillbaka. Det minsta bekymret på turen var nog kroppen, den bara fungerade utifrån instruktionerna från knoppen. Häftig upplevelse.
Framme på Stora torget i Falun möttes jag av Janne och Sonny. Sonny från Annonsbladet som fotade och intervjuade och Janne från ProLiv Dalarna som hade ordnat ett så fint mottagande med diplom till mig och en gåva i form av en blå dalahäst. Det är ett så fint minne som jag är både stolt och glad över! Idag står hästen på hyllan bredvid foto av pappa. Det som också gjorde intryck som består är Jannes kontakt med Roberto Vacchi. Roberto fixade till en auktion av en tröja och skänkte pengarna till min insamling #vicyklarförhasse. Hur coolt som helst och Roberto gör otroligt mycket i olika insamlingar till förmån för olika organisationer och projekt. Inspirerande
Väl hemma blev det intervju i HD som gjorde att mittblåacykeläventyr uppmärksammades på hemmaplan. Jag blev kontaktad av Prolivskvalitet i Helsingborg (patientföreningen här) och inbjuden till möte där vi planerade hur vi tillsammans skulle kunna använda mittblåacykeläventyr för att sprida så viktig kunskap om prostatacancer. Tyvärr kom det en pandemi emellan och planerna ligger vilande så länge i väntan på bättre tider nästa år.
I samma veva blev jag kontaktad av Ola Lager som frågade om jag ville ställa upp på intervju för Prostatacancernytt, tidningen som går ut till alla medlemmar i Prostatacancerförbundet fyra gånger per år. Självklart ställde jag upp på detta. Claes-Allan skrev den fina texten, jag tycker riktigt mycket om reportaget. Ola har varit redaktör för tidningen men är nog främst känd för sin fotografering. Jag mötte Ola och Monica (dom jobbar alltid tillsammans) mellan Viken och Ingelsträde för fotografering. Under den korta tiden vi var där kände jag att dessa trevliga spännande personerna vill jag träffa mer! Det resulterade i en inbjudan och fika hemma på vår altan. Vilken trevlig förmiddag det blev och vilka berättelser jag och LG fick ta del av och så fina foto jag fick. Tack Ola och Monica!
Efter att Prostatacancernytt kommit ut har jag fått samtal från okända som velat prata cykling och själv tävlat på -50-60-talet. Och Jan och hans syster som till sommaren ska cykla mellan Falun och Båstad och frågar mig om tips. Så roligt att kunna bidra och inspirera.
Hela detta året har varit helt fantastiskt sett ifrån perspektivet på cykeln och mitt serviceteam med LG, mamma och Jennie har varit ovärderligt. Framförallt under Falun turen där LG körde packning, checkade in oss, bar packning upp och ner, fixade mat och svarade när jag ringde och var trött och tjurig på tekniken. Mitt stora stöd
Vad har jag lärt mig? Jo precis det som mina välanvända hashtaggar säger:
#idoitmyway #alltärmöjligt #gealdrigupp #tillsammansmotcancer
Och att mitt Varför? Därför? är grunden i hela mittblåacykeläventyr #vicyklarförhasse
https://insamling.prostatacancerforbundet.se/fundraisers/vicyklarforhasse 34 360 kr som gör nytta
Detta följer med mig in i mittblåacykeläventyr som uppgraderas till 2.0 för det kommer mer
Nu checkar jag ut för i år och trampar vidare 2021. Tack för att du följd med mig och stöttat under året. Gott slut och Gott Nytt År!
